Någon gång i juni 2009 satt jag på Gamla Ullevi, väl tillbakalutad med en Coca Cola i näven och kollade för ovanlighetens skull inte på GAIS utan Sverige v England i U21-EMs semifinal. Solen sken och alla var förväntansfulla. Efter en ångestfylld fotbollsvår där grönsvart endast hade skrapat ihop åtta poäng på tolv matcher innan uppehållet var det gött att bara få slötitta på ”det nya svenska landslaget” utan större känslomässigt engagemang. Bredvid mig satt en plufsig engelsman i traditionsenlig vit landslagströja med matchande vit beppehatt och skränade om både det ena och det andra innan matchstart. När matchen väl drog igång tog ett favorittippat Sverige tag i spelet mot ett England vars enda spelidé var att tjonga iväg bollar som Theo Walcott fick springa på. Efter 30 minuter och tre Theo Walcott-kontringar senare stod det 3-0 till England. Engelsmannen bredvid kunde knappt tro att det var sant, men skrattade glatt och konstaterade gång på gång ”I can’t belive how easy this is, I can’t belive it”.
Minnet av den plufsiga engelsmannen har väckts till liv denna sommaren när jag ser GAIS spela, framförallt på bortaplan, där motståndarna med lekfull lättja kan göra mål efter mål på vårt representationslag utan tillsynes större ansträngning. Jag ser framför mig hur motståndarsupportrarna sitter hemma i soffan och på krogen och likt engelsmannen skrattar, skakar på huvudet, kollar på varandra och säger ”Jag kan inte fatta hur enkelt det är, hur kan det vara så enkelt att göra mål”. Jo ni möter GAIS. Det är vi som är kassa, det är inte ni som är bra. Tyvärr. Så dra inte för hårt på smilbanden.
Igår var jag nära att stänga av TV:n i vredesmod redan i den andra minuten efter att våra två första anfallsförsök fallerat på grund av ett par usla passningar som gått rätt tillbaka till motståndarna. Att TV:n fortfarande var igång efter 1-0 målet berodde mest på apatin som infann sig direkt när alla förhoppningar ännu en gång grusades. Men laget kom tillbaka och hade en bra period av fotboll och när kvitteringen kom kändes det som att, nu äntligen händer det!
Men, nej. Andra började lika hemskt som första och när nån dansk återigen fick tillåtelse att pricka in en balja utan något särskilt motstånd så var gråten nära. Samma sekund som domaren blåste straff till smålänningarna tryckte jag så hårt jag kunde på av-knappen och kastade iväg fjärrkontrollen så den flög genom rummet och landade någonstans i andra änden med en hög smäll. Sen var det bara att inta fosterställning. Jag har tyvärr ingen aning om hur resten av matchen såg ut men det sög säkert massivt.
Nu när vi är halvvägs in i säsongen kan vi stanna till och konstatera ett och annat. På hemmaplan har vi både presterat okej och fått med oss poäng. 10 pinnar, och +1 i målskillnad på 7 matcher. Hade bortafacit varit lika trevligt så skulle vi ligga bra till, men där är det nattsvart. 3 pinnar och -13 i målskillnad på 8 matcher. En obehaglig lucka har öppnat upp sig till lagen ovanför kvalstrecket och nu börjar det bli svettigt.
Min förhoppning är att vi nu tar oss an matcherna, framförallt på bortaplan, som en jävla kamp på liv och död. Jag hoppas att fembackslinjen kommer tillbaka, att vi satsar på det vi kan bäst (alltså försvarsspel) och parkerar köttmuren så vi börjar grisa in lite oförtjänta poäng. Spelet med boll får vänta. Tjonga, spring, grisa, vinn. Superfettan.
Inga kvarnar delas ut efter en sådan här mörk insats.
Loading ...