Känslan av att vara på väg uppåt har hastigt förbytts till känslan av att vara på väg ner i backen igen med ansiktet före och händerna bakbundna. De stundtals bra prestationerna fortsätter men resultaten lyser med sin frånvaro. Min inre, desperata röst börjar ropa efter svineri och fembackslinje igen. Gnidiga 1-0 segrar och tjongande. Framförallt på bortaplan där vi fortsätter att vara jättesvaga. Varför motståndarna match efter match har en autobahn in i vårt mål vet jag inte, men att vi skapar fler chanser än motståndarna leder uppenbart inte till fler poäng. Jag är säker på att Mervans frånvaro spelar den yttersta roll i att inte spelet når hela vägen fram, men samtidigt ska vi ha bättre lag än bonkegäng från Norrland och Borås.
Nästa omgång är det dags för sexpoängsmatch igen när AFC kommer på besök och om vi förlorar den matchen får pengarna gå till ångestdämpande snarare än julklappar. Jag var lugn innan matchen mot Ume, men nu sitter jag här och svettas igen. Fy fan. Det stora hoppet står väl till att vi faktiskt får med oss bättre resultat på hemmaplan och att tre av våra fem sista matcher hemma är mot överkomligt motstånd. Men allt kommer nog att avgöras i sista omgången ändå, som vanligt. Fy fan.
Det delas självklart inte ut några kvarnar efter ett sådant här bottennapp. Skandal.