Äntligen kom Mak-effekten. Det behövdes bara att han makade på sig, så fick GAIS tillbaka lite av den spelglädje, hjärta och vilja som trots allt fanns där under våren Före Mak också.
Det är allt jag kräver för att lämna Ullevi med huvudet högt – vilja och hjärta. Nästa steg blir att få in det hos avbytarna också. Debutanten ”Agge” Gustafsson visade ju vägen för hur en taggad spelare kan och bör förvalta ett inhopp. Men det fanns några där, nere vid reklamplanket, som hellre stod och hängde och kollade på matchen istället för att värma upp för inhopp. Vem vet, lite rappare ben där på övertid så hade det kanske till och med blivit poäng…
Poängen spelar ju inte längre någon som helst roll för GAIS del, bara värdigheten och stoltheten. Det var mest synd för att Elfsborg verkligen inte var värda segern, eller guldet om det nu blir så att de tar det. Med boråsarna och häcken i topp är det lätt att konstatera att det här med läktarstöd inte verkar vinna några medaljer. Här hade vi ett motståndarlag som har en bortamatch mindre än en timme bort. Ett lag som jagar guld. Ändå orkar bara 1 000 av deras supportrar ta sig till matchen för att stötta. Stötta och stötta förresten. När Elfsborg hade behövt bäras fram av sin klack, de sista tio, då var det dödstyst på bortasektionen.
Jag hoppas på mirakel i guldracet. Att AIK går ikapp och tar det, eller i andra hand Malmö FF. De har åtminstone en publik som bryr sig.
Hur som helst, skönt att kunna känna stolthet över sin startelva igen. Bra där, GAIS.
Ex-Red