Det lät så bra, på pappret var vi starka. I laget fanns en vilja. Ledningen var hoppfull och supportrarnas längtan efter framgång väcktes så sakteliga till liv. Vi samlades kring klubben, vi skulle få se Håkan, vi skulle bli topp i serien. Vi viskade om avancemang, stödkonserter och publiktillströmning på matcherna.
Vi satt alla där på festen och medans Ebbot mässade från scen gottade vi oss i en tilltänkt framgång. Vi beskådade fyrverkeriet som ingjöt hopp i våra trasiga supportersjälar.
Vi värvade målfarliga poliser och oprövade talanger. Vi sa att vi byggde för framtiden. För framgång.
Sen kom den då. Verkligheten. Svart, kall och hård. Vi lyckades inte med någonting. Vi förlorade allt, både matcher, publik och hoppet. Vi grävde ner oss där vi kom ifrån, långt ner tillbaka till dyn. Vi slutade längta och började istället förtvivlat inse att avgrunden närmade sig med stormsteg, som en tsunami av misslyckanden. Vi insåg att luften inte bar oss, utan att vi föll handlöst.
Vi vek oss och krökte våra ryggar, vi såg fler och fler tomma stolar, vi saknade en riktig ledare och spelare med vilja. Vi såg ett lag i förfall, ett bygge utan stomme.
Sen kom strået vi letade så desperat efter, skört likt halm och svårt att greppa. Men vi håll tag i det för allt vad våra liv bar, vi hängde kvar som om livet själv var på upphällningen. Och vi lyckades. Vi klarare oss.
Med skam, upprättelse, ångest och misslyckaden tog vi oss igenom. Med tur och glimtar av jävlarannama kan vi pusta ut och lägga denna säsongen bakom oss.
Mot nya mål och framgång 2015