Krönika: Viktor Westlund

Har ni hört den förut? Det sades vid ett flertalet tillfällen under torsdagens årsmöte, både av GAIS själva samt av supportrarna. Tanken slog mig, ”är det inte lite för lugnt i GAIS?”.

Jag tror inte att jag var ensam om att tänka det. Det ligger i vårat blod. När allt verkar vara lugn och ro i klubben, det är då läget är som värst. Jag kanske hårddrar lite, men den känslan har jag känt av på läktarna sedan jag började gå på GAIS runt milleniumskiftet. Känslan av att allt bara kan gå neråt.

Tomas Andersson har tillsammans med flera styrt GAIS åt rätt håll. ”Fan, det känns som om han är mannen att leda GAIS till något stort”, har förmodligen jag och rätt många andra tänkt om honom. Med all rätt. Samma känsla hade jag med Christer Wallin. Han kom in i ett liknande läge – till ett sjunkande skepp. Men han lyckades rädda föreningen från konkurs, precis som Andersson har gjort, och ingjuta mod och hopp i alla supportrar.

Han lyckades få GAIS till en välfungerande och stabil allsvensk förening, något som tycktes vara omöjligt tills dess. Han lyckades till och med att göra oss till Göteborgs bästa fotbollslag, något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. ”Fan, nu kan det bara gå utför, eller?”

Det gjorde det. När allt verkade vara så jävla bra kom 2012. Det året behöver ingen närmare beskrivning. Är det GAIS öde att vara Sveriges slagpåse nummer ett? Gör vi ett kanonbra 2011, det bästa i föreningens tid sen 80-talet, så bara måste vi göra ett rekorduselt 2012. Det ligger liksom i GAIS natur. Förbannade GAIS. Eller?

Jag tror det är ett farligt tänk. Många med mig tycker att det är småcharmigt att vara lite av en loser-förening, hur konstigt det än må låta. Jag är fortfarande av den åsikten att jag hellre ser familjen GAIS i Superettan än som en (utopisk) storklubb i Champions League, där supportrar och förening inte hänger ihop på samma sätt som nu.

Som tur är behöver inte allt vara svart eller vitt. Den familjära känslan som gjort oss förälskade i GAIS behöver inte automatiskt försvinna när framgång nås. Tro det eller ej, men vi kan fortfarande vara en charmig och kaxig uppstickare även om vi slåss i Allsvenskans topp. Det hoppas jag, i alla fall.

Men om vi ska nå dit behöver vi en förändring. Då pratar jag inte sportsligt, för där är en jävligt positiv förändring på gång. Tomas Andersson verkar, som jag nämnt tidigare, ha något grymt bra på gång. Vi har en av Superettans bästa trupper och vi är åter en välskött förening, trots den ekonomiska ryggsäcken. ”Fan, ska det kännas så här bra?”

Ja, det tycker jag det ska. Om inte vi supportrar tror på GAIS, vem fan ska göra det då? Atlético Madrid kallades längre för pupas (förlorare) av sina egna fans, men i takt med att klubben blivit rejält mycket framgångsrikare på senare år har dessa tillmälen försvunnit från läktarna. De är inga förlorare längre, och nu presterar laget som aldrig förr både inhemskt som i Europa. Det är just den attityden vi behöver i GAIS om vi ska bli ett framgångsrikt lag. Det tror och hoppas jag att majoriteten vill, och då menar jag inte ”Manchester City-framgångsrik”.

Förr har spelarna sagt att pessimismen från läktarna har smittats ner på planen. Psykologi spelar förmodligen en stor roll i fotbollen, och om inte vi tror på spelarna, vem ska göra det då? Jag tror att vi måste få in ett positivt tänk på läktarna. Klart som fan att det är lätt att tänka ”detta förlorar vi, vi är GAIS” när vi leder med 2-0 i 85:e. Det gör nog majoriteten av oss som står på läktaren. Men jag kommer försöka att hålla det för mig själv. Även om spelarna med största sannolikhet inte hör vårat nedlåtande förlorarsnack, så måste det börja nånstans. Även om det handlar om något så litet som en tjäck läktar-kommentar om hur GAIS alltid förlorar sådana här matcher.

Jag kommer fortfarande se GAIS som en familj och som en kaxig uppstickare – men likväl kommer jag tänka att, ”Fan, det här kommer nog gå vägen ändå!”