2009-10-10 : Sången är om dig.
I lurarna frågar sig Pierce Brosnan (ja, den Pierce) var de glada dagarna är nu. Han undrar vad som hände med vår kärlek, han fattar inte. Han måste vara blowit. >>>

Ny playlist. Nu handlar det istället om känsla. Ja, faktiskt är det så enkelt. Du vet när du träffar rätt, och du vet när det du håller på med är bra grejer.

En närstående till mig har lite problem med just rätt och fel. Men det kan inte hjälpas. Det är rösterna i honom som säger det till honom. Och olika röster säger olika saker. Ibland är han Stenbecks okände son. Ibland kan han snacka flytande hebreiska. Ibland kan han inget. Han kan tycka att det ena dagen är rätt att be mig dra åt helvete. Morgonen efter vill han att jag skall hälsa på och hjälpa till. Som om kvällen innan aldrig hade varit.
Även om jag blir mer och mer trött på skiten, även om jag faktiskt inte pallar att hjälpa till så som jag kanske borde, längre. Även fast jag vet att medicinerna inte funkar så bra som man hoppas. Så oroar jag mig i stort sett varje dag. Som så mycket annan skit så går det i vågor. Och jag är nuförtiden övertygad om att det alltid blåser upp igen. Att nästa våg bara är en vindpust bort.
Du känner säkert de som alltid seglar högst upp på vågen. Sen finns det alltid polare som aldrig kommer upp, och som skulle behöva u-båt för att dra sig framåt.

Nu sjunger Stone Roses I wanna be adored. And don't we all. Peter Englund pratade igår om att han ville dra sig undan, att det var därför han blev författare. Han var övertygad om att de flesta författare var likadana muppar som han. (Fan vet när det gäller Ranelid, i och för sig.)
Men någonstans måste det ändå handla om att bli bekräftad, älskad, upplyft, omtyckt, accepterad, provocerad, att få käk på bordet, att få ligga, att skratta och gråta. Fan, om någon på minsta lilla sätt känner något av denna text så ler jag lite.
Om du skall räkna människor som absolut inte vill att någon annan alls skall känna till deras existens, så lär du vara klar ganska snabbt. En del kräver mer, en del vill bara ha ett glas vatten. Några kräver SM-guld varje år, andra önskar bara en plats i finrummet en liten stund.

A pain that I'm used to. Sådant känns inte lika mycket, sägs det. Men det bryter ner dig likförbannat. Eller bygger upp dig, för den delen. Det som inte dödar härdar. Säg det till den som aldrig får vara med när det spelas fotboll på rasten. Eller till hon som inte har rätt jacka nu i vinter. Eller till den jäveln som inte tycker att hästar bara är för buuuuooooögar.
Att bli bortskämd, däremot. Det är helt andra grejer. Om du när serien startar är övertygad om att ditt lag skall vara i topp. Då gråter du i rätten, samt när du skall somna och ditt lag bara ligger femma. Om din halsduk är grönsvart när du går på match. Ja, då är du i alla fall inte bortskämd. Och du är van vid smärta. Du är inte bortskämd, men stolt, vacker, och med många likadana på stolarna bredvid, eller hängande vid samma räcke på Preppens.

This song is about you. Det är till dig som mår dåligt ibland, som då och då gör fel saker vid fel tillfällen. Som vill att någon skall klappa dig på axeln efter 0-3 mot Tff, som tycker att en femteplats vore helt jävla grymt. Som inte räknar sm-guld, som tycker att folk är okej, som hellre tar ölen på en parkbänk, som inte gillar Avenyyyyyn. Du som går med grönsvarta halsduken virad runt halsen nu i vinter. Du som kanske kommer att kunna skryta med att ditt lag har sin första allsvenska skyttekung sedan 50-talet. Som kommer att vara jävligt nöjd med ännu en elfteplats.
Du som går med rak rygg, som inte vänder dig om när de gapar på dig. Som vet att du är den starka, goda och snygga kraften. Kärleken.

Efter mff hemma, fredag 23:e, kanske vi kan få med oss lite nya krafter till GP efter matchen. Snacka med dem, visa dem grejen (nej, inte den grejen). Bjucka på en öl och få en Fernet tillbaka. Och glöm aldrig polarna.

Vi har i och för sig hittat det, men detta är en jävla fin låt.

/ Dr. D