Vi kröker våra ryggar nu. Vi böjer oss och sviker våra ideal. Vi sväljer all stolthet och lägger oss raklånga på marken. Vi går emot allt vi tror på och vi låter oss dikteras av villkor vi inte vill ställa upp på.
Varför då undrar ni? Ja varför i helvete gör vi det kan man undra.
Jo vi gör det för GAIS. Vi gör det för den förening vi älskar mest av allt, den förening som driver oss framåt, som är grunden till allt detta slit och all denna passion. Vi gör det för att vi måste.
Vi vill inte. Vi vill inte vara marionetter eller nickedockor. Vi vill inte vara brickor i spelet där reglerna sätts av förbundet, media, kommunen, privata intressen och polisen.
Vi vill vara självständiga, livliga, drivande och hänförare av en levande supporterkultur.
Dagens presskonferens är en konsekvens av en ond spiral, en hetsjakt, ett mediadrev och några få individers övertygelse om att den moderna fotbollen är framtiden. Vi ska genomföra det som krävs av oss, det som krävs för att ta smällen, för er och för GAIS.
Vi fick ett val. Ett val utan rimliga alternativ. Antingen viker ni er, retirerar och kapitulerar eller så förlorar ni sektion 23.
Vi skulle förlorat sektion 23, vår symbol för en levande läktarkultur, vår utpost, vår röst och vår läktare. Det var det dom sa, så vad hade vi för val?
Vi valde det enda rätta, att hjälpa GAIS. Vi ställde oss i vägen för piskan och tog smällen.
Alternativet var annars kollektiv bestraffning, ett utryck av förtryck och maktmissbruk.
Ett tifo, en bränning, en yttring för levande läktarkultur skulle bli slutet på allt, för alla. Absurt.
Men vi viker oss, vi gör det vi måste. För vi älskar vårt GAIS, vår förening.
Vi finns alltid med er.